Dags att komma ut nu!

Tekniskt sett så är det 3 veckor kvar tills det är dags för vår nya familjemedlem att göra entré, men med tanke på alla otroligt trevliga förvärkar som hållt mig vaken om nätterna så skulle jag inte klaga om bebisen fick för sig att poppa ut…tja, säg igår? Önska går ju alltid.
Saker jag verkligen läääängtar efter just nu är bland annat:

• Självklart att slippa förvärkar, för det är inte roligt längre
• Kunna stänga min jacka
• Att inte behöva ha mammabyxor. Jag saknar byxor som slutar i midjehöjd och inte under armhålorna
• Att kunna få sova utan att vakna femtioelva gånger per natt för att man behöver kissa
• Att slippa ha vattenreservoarer i benen. Mina ben är runda så det räcker UTAN extra vatten
• Att kunna gå 500 meter utan sammandragningar, pustande och flämtande
• Slippa springa på MVC varannan vecka
• Sist, men aboslut inte minst… få pussa på vår nya familjemedlem

Kom nu älskling. Mamma längtar efter dig

Det är kärlek det

Maken är på jobbet och mitt lilla sällskap har somnat ifrån mig. Det var en ganska trött liten tjej jag stoppade i säng. Vi pussade godnatt och sen slocknade hon.
Man får ganska mycket tid över till tankeverksamhet när man sitter ensam på kvällarna, både på gott och ont. Ikväll har det bara fört gott med sig.
I magen ligger det en liten krabat som sparkar och bökar runt och det slog mig vilken otrolig tur jag har haft.
Vi börjar med kärlek nummer ett. Min man. Han som jag föll huvudstupa för och som jag i augusti har varit gift med i 8 år.
Kärlek nummer två är vår dotter. En kärlek som vi var rädda var omöjlig då vi för många år sedan fick beskedet att vi antagligen inte kunde få barn.  Det beskedet trotsade vi och  jag fick uppleva kärlek för andra gången.
Nu är det två månader kvar tills jag får bli förälskad en tredje gång och välkomna vår nya familjemedlem.
Sen tror jag att vår lilla familj är komplett

Mitt hjärta klappar för…

Magnus, Siri och lillan/lillen

Ångest i kubik

I morgon är det dags för inskolning på förskolan för Siri. Jag har haft ångest och små sammanbrott hela dagen. Hur ska det gå? Hur ska det lilla livet klara sig ute i den ”stora världen”? Hur ska jag klara mig utan henne? Kommer de andra barnen vara snälla?
Usch jag tror att det är kraftig separationsångest jag upplever. Dels ångest över det faktum att jag måste lämna bort mitt barn till människor jag inte känner och dels över det faktum att jag har börjat inse att det inte är en liten bebis jag har hand om längre. Det är ju faktiskt en liten flicka. Det går ju inte längre att handla på babyavdelningen när det gäller barnkläder, utan man får handla på småbarnsavdelningen. Den fina vagnen vi köpte till henne innan hon föddes har hon börjat växa ur. Det är dags att titta på en ny vagn. Hon har börjat äta själv… visst det är mat ÖVERALLT, men det är väldigt viktigt för henne att hon får göra saker själv.
Bara en sån enkel grej som att få vara med och plocka ur matkassarna när vi har varit och handlat eller att få hjälpa till och tömma diskmaskinen är jätteviktigt.
Igår gick hon iväg till köket och hämtade sig en yoghurt för hon var hungrig. När sjutton blev min lilla tjej så stor? Samtidigt känns det så fel att kalla henne stor för hon är ju inte ens 1½ år än. Hon blir 15 månader nu den 10:e.
Ja ni hör själva. Jag har inte varit en lätt mamma att leva med idag. I morgon kommer jag att vara en hypernervös mamma. Jag är så oerhört lättad över det faktum att även Magnus kommer vara med på inskolningen i morgon. Han är en klippa och just nu är det precis vad jag behöver.
Jag är väl medveten om hur överdriven jag låter, men de här aha-upplevelserna kommer som den ena käftsmällen efter den andra. Innan vi fick barn så sa alla att man skulle ta vara på tiden för den kommer aldrig tillbaka och att det går så fort. Det är så kort tid som de är bebisar. Nu så står man här och kan inte begripa vart tiden har tagit vägen… Man greppar efter halmstrån. Tittar på bilder från förlossningen, kollar på videosnuttar som vi har inspelade med Siri, är allmänt nostalgisk för när allt kommer omkring så är minnena det man har kvar av bebistiden.
Nu väntar en ny, spännande period som föräldrar till ett småbarn

Finbesök

Idag har jag och Siri fått sällskap av Anna och hennes två goa töser. Det är inte utan att man blir sugen på en till när man gosar med hennes yngsta på 6 månader. Oj oj oj vad sugen man blir! Helt plötsligt känns inte Siri som en bebis längre utan som en ganska stor tjej, vilket inte är sååååå långt ifrån sanningen, ty 1-årsdagen närmar sig med stormsteg.
Vi har fikat, varit på promenad, lekt på lekparken och varit borta i huset och kikat. Där händer det grejer verkligen. Det är näst intill tomt inuti och gänget där borta har slitit och kämpat så in i hoppsan idag. Starkt jobbat.
Jag hoppas verkligen att jag själv kan bege mig bort dit och dona och greja snart igen för det var riktigt roligt. Speciellt i sällskap av min kära syster.